Efter mycket om och men och ett allt för stort antal cykelslangar är min cykel äntligen hel och redo för användning igen! Hade kanske varit lite smidigare och min sinnesstämning kanske hade mått bättre av att ha lämnat in cykeln på en verkstad, men been there done that, och vad är charmen i det? Så peppad/tvingad av Eric (som sa att jag va en mes om jag lämnade in cykeln) gav jag mig i kast med vad alla fått mig att tro var en enkel uppgift. Så fel de hade! Köpte en slang, brottades med cykeln en bra stund för att få av hjulet (blev kanske inte bättre av att jag inte hade någon skruvmejsel utan fick använda nyckelringen), och en ännu längre stund med att få på den nya slangen och däcket på hjulet igen. Just det sistnämnda va ju verkligen inte lätt, inte på mitt sätt iaf. Madde var iaf med och stöttade och lugnade ner mig. Med våld kom slang och däck på plats iaf, kanske lite för mycket våld dock, för när jag sen skulle pumpa upp däcket pyste all luft ut ur två rediga hål på den nya slangen. Bestämde mig för att strunta i allt, och lämna in den dagen efter.
Cykellös som jag var blev det promenad fram och tillbaka till skolan idag. Lyckades ifs få skjuts den sista biten på dit vägen av först Bellis och sen Rickard och på hemvägen lät en räddande Rasmus mig åka med en bit. Glad i hågen och utan så mycket roligare saker att göra bestämde jag mig för att ge slangbytet ett nytt försök.
Köpte en ny slang och började med en ny teknik pilla in den igen. Gick mycket bättre på det nya sättet och slangen var snart på plats. Pumpen funkade däremot inte så bra, så efter ett försök att blåsa upp hjulet så kånkade jag iväg med hjulet till tryckpumpen för att få det ordentligt gjort, och det höll! Så va det bara att sätta på hjulet då... Även nu var Madde med och var moraliskt stöd. Hjulet kom inte på riktigt helt, men det såg väl ok ut. Skruva fast det och hoppade upp på cykeln. Allt kändes bra i ett tramptag, och två hann kanske komma 5 meter innan kedjan hoppade av. Allt mod och hopp rann ur mig och vi styrkte oss med slik och film.
När Madde gått fick jag emellertid ryck igen och bestämde mig för att fixa det där en gång för alla! I brist på en fysiskt närvarande man som kunde hjälpa mig blev Eric tvingad att rycka in och vägleda per telefon, och till sist success!
Tänka sig att jag är en så händig person, eller fingernem som de säger här i Odense.
Skulle bara vilja tacka Eric för att han fick mig att tro på mig själv och för vägledning under svåra perioder, Madde för stöd, peppning, trevligt sälskap och utgivning av verktygen och sist men absolut inte minst mina räddare Bellis, Rickard och Rasmus, utan er hade jag slutat i en buske någonstans. Aldrig mer punka nu... Puss och gonatt / Anna
No comments:
Post a Comment