Efter ännu en tidig morgon med en ganska ovälkomnande överläkare men intressant pacemakerimplantering var det dags för ännu en Genoplivning/HLR/CPR-kurs. Budskapet är i princip: Det är bättre att agera än att vara rädd för att göra fel och avstå. Detta kompletteras och avanceras i och med ju fler kurser och tester man får med sig. Iaf så hade vi en givande kurs i det idag och med känslan av att det är viktigt att agera tog jag den susande metron hemåt.
Väl inne i folkmassan förundrades jag över avsaknaden av "fredagsstämningen". Det är inget kopplat till studentlivet direkt men efter några veckor i praktik och diverse kvällskurser kunde jag idag känna den sköna känslan av ledighet som alltid infann sig efter skolan på fredageftermiddagar förr i tiden. Det var alltså ingen glädjesprutt i metron, men jag kom fram till att det är väl okej. Alla har sitt att tänka på och jag sjunker ju själv in vågorna från mina hörlurar. Men när jag tittar snett till höger ser jag något märkligt: en man öppnar ett ytterfack på en kvinnas ryggsäck och tar ut en svart plånbok. Först tänkte jag att "oj, det ser ut som att han snor något det kan ju faktiskt finnas snattare här så jag kanske ska hålla koll på min väska." Sen ser jag att han Ger plånboken till en annan man lite smidigt med låg hand! Tankarna susar genom hjärnan och jag vill säga till mannen på skarpen, fråga honom vad han håller på med!? Men samtidigt går jag lite i chock och förstår inte alls vad som händer mitt framför ögonen. Det är tyvärr så fruktansvärt enkelt att blunda för händelser, tankar, känslor och tycka att det är andras business, precis som jag gjorde med känslan av den trötta stämningen i metron några sekunder tidigare.
Metron rullar in på stationen, jag har väl någonstans förhoppning att det ska vara kvinnans vän som tagit upp hennes plånbok men viftar snabbt bort denna naiva tanke när kvinnan sätter sig ner med sin ryggsäck med halvöppet ytterfack och går fram till henne och säger att jag tror att den mannen som nu skyndar sig ut ur dörrarna tagit hennes plånbok. Hon rusar upp och jag rusar efter och förklarar och pekar och skriker att någon ska stoppa den där mannen och hon rusar efter...
Jag står kvar och blir smått panikslagen, chockad och försöker tänka rationellt. Ingenting i mitt kontrollbehov kan hjälpa mig, ingen ånger över att jag inte agerat tidigare, ingenting från dagens hjärtmassagekurs kan få stopp på den där mannen. Jag känner mig fruktansvärt förvirrad och chockad över att det gick så lätt för dessa män att i rusningstrafik, helt öppet sno en plånbok! Jag svär över mitt tveksamma agerande och försöker springa efter för att se hur jakten fortskrider; men ingen syn av de inblandade. Sinnet försöker sansa sig och jag konkluderar för mig själv att det hade varit underbart att fråga den där j-a mannen direkt vad han höll på med; ställa honom mot väggen. Men jag var för feg/chockad/tveksam. Hursomhelst var jag glad att jag till slut gjorde någonting överhuvudtaget. Jag hoppas att modet förstärkts och att reaktionen blir snabbare nästa gång... speciellt om/när det kommer till ett hjärtstopp.
God Weekend! Jag ser redan fram emot nya säsongen av På Spåret i höst.
No comments:
Post a Comment